Idag var det min systers stora dag! Hennes allra första tatuering! Den blev jätte fin och hon skrek ingenting, hon var så duktig så, till och med när han gjorde över ryggraden. Hittade en som jag skulle kunna tänka mig att ha, men då är det ett par problem. Dels, att den nog inte passar när man är 45+, och dels att jag säkert kommer vilja göra fler än en sen med tiden.

Jag har tänkt mycket på sista tiden. På det som varit, på det som är... Men när jag blickar framåt ser jag ingenting. Det är tomt, ovisst, mörkt. Jag står inte vid något vägskäl -står jag ens på en väg?-, har inget svårt val att göra.. Bara ingenting. kan någon visa mig vägen härifrån?