Begravning

Morfar dog för en vecka sen idag. Han har snarare varit som en pappa. Lärt mig så mycket, och alltid funnits där. Den känns tufft, även fast man kan finna lite tröst i att de senaste åren har varit år han inte velat ha. Men vem ska jag gå till nu? Jag är mest arg för alla år han levt, utan att leva. Han har funnits där, men han har inte varit där. Bara skalet av morfar. Det känns som att jag blivit bestulen på så mycket tid. Han vet ju inte vem jag är, bara vem jag var, inte vem jag blivit. Innan han blev för sjuk kunde vi prata om allt, han lovade att inte berätta för mamma, och jag visste att han inte skulle, dels för att han aldrig skulle bryta mitt förtoende, och dels för att han helt enkelt skulle glömma bort det. Men det var iaf skönt att sitta bredvid honom när han dog. Ingen ska behöva dö ensam. Även fast det var lite läskigt. För en vecka sen höll han min hand..

Bröllop

I lördags gifte sig ett par kompisar till Andreas. Alex och Anna heter de. Det var ett jätte fint bröllop, klassiskt. Fin klänning, god mat. Deras liv har nästan nyss börjat. Det är så konstigt det där, hur allt bara fortsätter, fast det tar slut...



Andreas och jag. Finklädda till bröllopet! ( jag knöt slipsknuten helt själv! det har morfar lärt mig)