Idag var det UL koll på sjukhuset. Mäta, titta och beräkna. Men allt såg JÄTTE bra ut för att vara så långt gången som jag är, så jag undrar om de inte räknat lite fel på datum.. Hur som helst, ny tid på fredag 0930, ser allt bra ut då så får jag gå till på söndag, sen blir jag igångsatt. Men jag hoppas på att det sätter igång av sig självt. Gärna imorgon. Men det är väl att hoppas på för mycket. Det känns ändå skönt att veta att om ca en vecka så har jag en bebis iaf om allt går som det ska. Förtillfället känner jag mig som hon i "Family guy" som är gravid förevigt. Stackars elefanterna, de får gå 22 månader..

Snart ska jag möta min syster hemma hos mamma för en fika i det (än så länge) fina vädret. Köttbullemacka och biskvi har jag beställt. Får väl se vad som finns på konditoriet.  

En liten snabb uppdatering på bebisfronten. Idag var det barnmorska (ingen bebis utanför magen än alltså). Allt var fortfarande som det skulle, dock lite högt blodtryck, samma som förra gången. Fick reda på att om bebisen inte vill komma ut innan tisdag (41+3) ska vi till sjukhuset för ett ultraljud där de kollar hur läget är. Är allt bra i magen får jag gå och vara tjock ett tag till, om det är lite för lite fostervatten eller ngt annat är det dags för igångsättning.

Det var en kort uppdatering, nu börjar CSI!

Idag var det barnmorskedag. Gick rätt bra, fick reda på att mitt ringfinger som är cp är karpaltunnelsyndrom. Eller alla fingrar är cp på morgonen, men det går över under dagen, utom i vänster ringfinger. Blodtrycket var lite högre också (eller högt för att vara jag 120/80), vilket det blir när man närmar sig förlossning, men jag fick ändå en tid om en vecka för uppföljning, så det inte är tecken på havandeskapsfögiftning. 

Förresten, de där jag gnällde om igår, att jag inte hittade några av bebisgrejerna jag skulle ha, jag hittade dom. Men det läskiga är hur jag hittade dom. När jag och andreas höll på att leta efter haklapparna rotade vi runt i en stor kasse med bebiskläder, och när vi var klara låg allt i kassen huller om buller i oordning. Några timmar senare när jag ska gå och lägga mig och går in i bebisrummet för att släcka försterlampan ser jag att på kassen, i en prydlig hög, ligger haklapparna. De låg INTE där förut. Jag frågade andreas, och han hade inte lagt dit dom. Jag lovar att det finns en spöke här som gillar att bråka med mig..

Nu var det ett tag sen jag skrev, har väl inte hänt så jätte mycket sen dess, utom möjligtvis att jag blivit något större. Är v 38+2 idag, så bebisen kan komma idag, imorgon eller om fyra veckor. =P Med detta i åtanke kände jag att det var dags att föreviga min tid som fetto. Jag bestämde mig för att göra av avbild i gips. Till min hjälp hade jag : 
                *gipsbindor
                *Vaselin
                *Julia

Resultatet blev mycket lyckat!

Nu känns allt så himla verkligt. Den här veckan har förstått att jag ska bli mamma. I tisdags var jag hemma hos Malin och träffade hennes då 5 (?) dagar gamla Malva. Och igår (onsdag) var vi på "studiebesök" med föräldragruppen på BB. Jösses... 10 veckor kvar..

Hursomhelst, bebisnamn.

De tyckte ju på UL att vår bebis såg ut som en flicka. Så det är ju främst flicknamn jag funderar på. Men skulle det trots allt bli en pojke ska den heta Hampus. Tycker inte Andreas, men han har ju inget bättre förslag så. 
Iaf, igår letade jag efter flicknamn i säkert en timme. Det är inte lätt att hitta namn man gillar! Tillslut fick jag ihop en lista på tio namn;

Lovisa
Siri
Sigrid
Elsa
Greta
Alva
Astrid
Tyra
Tuva
Rut

Så sa jag till Andreas "här är namn jag tycker är ok, välj vilket du vill". Han tyckte inte att han kunde bestämma det, så han blundade och drog med fingret upp och ner på listan och när fingret stannade var det vid Tyra. Så jag antar hon får heta Tyra. Men listan komer nog spraras och tas med till BB. Man måste ju se vad hon ser ut som! =P

Jag ringde till barnmorskan och hon lyckades lugna mig lite. Än så länge är det ingen fara, de flesta barn brukar vända sig av sig självt. Men, om det inte gör det bokar de in en tid för en vändning, och sen eventuellt igångsättning för att den inte ska hinna vända tillbaka sig. Det brukar så gott som alltid hjälpa. Som tur är har bebisen typ 8 veckor på sig att vända sig. Så det går nog bra! Men man blir himla orolig för minsta lilla. Jätte jobbigt.

Nästa vecka börjar föräldraträffarna. Det ska bli rätt skoj. Jag tror vi har 4 träffar, och en kontroll inbokad under februari, så det blir mycket farande till barnmorkan. Förhoppningsvis gör det att jag kommer känna mig lite lugnare inför förlossningen. Just nu är det det ända jag är rädd, orolig, nervös, stressad, (etc etc etc) över. Känns det inte bättre efter alla träffar så måste jag nog ta upp det med barnmorskan. Jag tror att det gör så mycket ondare, och är så mycket obehagligare om man känner sig rädd.
Det jobbiga är att det inte spelar någon roll vad jag gör. Jag läser om det, ser på program om det, men jag känner mig inte säkrare eller lugnare. Hur ska jag klara av det? Vart ska jag hitta självförtroendet?

Vi var hos barnmorskan idag. Det hela började med att vi kom dit försent, för vi hade tagit fel på tiden (troligt pinsamt!), men som tur var hade hon tid för oss ändå för den som skulle kommit efter oss var på BB och födde.

Allt gick bra. Hb värdet var stabilt, men inte bra. Blodtrycket var som vanligt, och hjärtljuden var bra.

Sen när hon skulle mäta livmodern kände hon att barnet låg i tvärläge - inte bra. Hon sa inte så mycket om det, men såg lite bekymrad ut. Men allt hon sa var att vi får hoppas att den vänder sig, annars skulle dom försöka vända den.

Så kom vi hem. Och nu på kvällen började jag fundera lite över vad tvärläge var egentligen så jag googlade på det. Det borde jag inte gjort... Nu är jag jätte orolig. Allt bara snurrar runt i huvudet; kejsarsnitt, navelsträngsframfall, vändningförsök, ja listan kan göras lång. Måste ringa henne imorgon så hon får lugna ner mig lite. Jag vill ABSOLUT INTE SNITTAS!

Hittade jätte söta babystrumpor för 10kr/paret, så jag slog till och köpte två par. Ett par blå, och en par rosa. Nu slipper den lilla frysa om fötterna när den bestämmer sig för att titta ut! (förhoppningsvis inte än)

När bebisen bestämmer sig för att, jaa jag vet inte vad den gör egentligen, men det känns som att den typ drar med en hand, eller kanske en fot (något litet iaf) längs med magens insida. Alltså den smeker en på magen, fast inifrån. Iaf, när den bestämmer sig för att göra så, så ser det ut som någonting taget från en skräckfilm. En sån där med rymdvarelseparasiter eller liknande. Man lixom ser hur någonting rör sig inuti en själv, och jag sitter här halft skräckslagen, för jag tycker fortfarande att det känns lite olustigt, och halft fascinerad.

Sparkarna och buffarna har jag inget problem med, men "smekningarna"... Huuu!!


Ojoj! nu måste jag klä på mig, julia hämtar mig snart!

Gaaah varför ska det vara så svårt?! Jag har ingen aning om vad bebisen ska heta. Det finns ju nästan inga fina namn, eller det finns snarare inga namn som känns rätt. Har värsta idé-torkan, så om ni som läser vill, får ni gärna ge några förslag.

De jag funderar på själv för tillfället är:
Alva
Astrid
Freja
Greta
Lovisa

Kom gärna med förslag!

Jag kan inte göra vad jag vill längre. Det är väl OK. Per fyller 30 och han skulle ha 30års fest nästa lördag i norrköping. Det skulle vara middag, berättade Andreas. "jaa men vad kul!" sa jag, middag kan jag ju vara med på. Och naiv som jag var tänkte jag att det bara skulle vara middag. Senare framgår det att det var utång också.. Och genast kan inte jag följa med, ens på middagen. Hur ska jag komma hem från Norrköping helt själv?

Här kommer delen som gör att jag känner mig kluven:

Det är Andreas bulle jag har i ugnen. Halva iaf. Varför ska bara jag offra saker? Det som är mest rättvist är väl att vi båda går på middagen. Sen åker vi hem. För VÅRAT barn kan inte vara i så hög ljudnivå som det är på krogen.
Men samtidigt känner jag "varför ska båda lida?" är det inte bättre att iaf en av oss kan leva normalt än så länge?

Jag vet inte vad jag tycker helt enkelt. Jag känner att båda väger lika mycket..hmm..

Jag förstår faktiskt inte riktigt vad det tagit åt min lilla bebis. Den har sprattlat, sparkat, snurrat och buffat i flera dagar. Vaknar till och med på nätterna av att den håller på. När sover den egentligen?! När får JAG sova en hel natt igen?! (vad bortskämd jag är nu.. vänta bara cecilia, vänta bara...)

Häromdagen försökte jag träna Andreas inför föräldraskapet. Han skulle inte få somna innan bebisen sutat sparka, och jag skulle väcka honom på morgonen när den började. Han somnade efter tio minuter, bebisen sparkade i över en timme till. Han vaknade tre timmar efter att jag väckt honom första gången på morgonen..Så betyget blev underkänt. Som tur är är det tre månader kvar tills han måste vara vaken. Då klarar han det nog bra.

Nähä dags att fixa lite pannkakor och sen väcka herrn i huset. Han har jobbat natt i natt, och ikväll ska nog jag följa med.

Julen kort och gott: den var bra, god mat, och fick en videokamera av Andreas så vi kan filma bebisen sen.

Igår var vi på besök hos barnmorskan. Nu hade jag upp tre kilo till ungefär, så totalt en viktökning på 4 kg. inte illa. =P Fast var ju inte sååå svårt att lägga på sig 3 kg över jul..
Så mätte hon magen för första gången. den var strax över medel i tabellen, hoppas den håller sig till det och inte blir allt för stor. Hon tyckte det var bra iaf, men det är ju inte hon som ska klämma ut den! Hb värdet hade sjunkit ännu mer, trots att jag äter järntabletter, men jag slipper en järnspruta, än så länge :S . Det är dom man tar i skinkan...

Idag har jag och mamma letat fram de allra minsta bebiskläderna som jag hade när jag var nyfödd. Vi sorterade lite, och tvättade de som jag kanske vill använda. Gäller ju att förbereda i god tid! :P

Nej, nu måste jag kila, ska gå till josefin snart. Hennes tur att ha middag ikväll. Det ska bli gott!

Det var det första jag tänkte när jag vaknade imorse. Men jag hade inget minne av att jag skulle åkt dit. Nej, jag var hemma. Märkligt. Snö en nästan halvmeter upp på köksfönstret. Kanske borde ta kort på det lite senare. Såhär mycket snö har jag inte sett sen jag var i Åre förra året. Nästan så man borde ut och leka lite...
Sitter i soffan nu och blir sparkad och puffad på, fast inifrån. Samma sak när jag skulle gå och lägga mig inatt. Spark och puff. Inte mycket sömn. Men den lever ju iaf. Om 4 månader och 6 dagar har jag väääldigt ont..

Eller den var ju tänkt att bli det iaf. Den började ju bra med julbord i sthlm hos Ida, gott, roligt och juligt. Lördagen skulle fortsätta i samma anda med lutfisk tillsammans med mamma och anki, men anki blev sjuk så det blir nu på torsdag istället. Så resterande av helgen gick väl i hormonernas tecken skulle man väl kunna säga. Så här labil har jag inte varit sen precis i början av graviditeten. Det är jätte jobbigt. Man vågare ju knappt lova att kommer någonstans där det är folk, för man har ingen aning om det kommer gå. Har ju ingen lust att gå om man ser helt söndergråten ut. 

Idag  har det varit bättre. Gick upp ett par timmar före andreas och bakade ett par grahamslimpor så han skulle få nybakat bröd till frukost. Men jag vet inte riktigt om det uppskattdes. Det sägs ju att vägen till en mans hjärta går via magen,  men jag tror inte att det stämmer på honom. Han är inte så mkt för mat. Konstigt..
Julia uppskattade det iaf när hon kom förbi. Och senare när emelie kom gick vi en långprommenad, så alla mackor jag åt bara för att det var gott, som inte gått åt till bebisen, förbrändes nog så jag sitter och proppar i mig lite mer nu. :P

Nu har jag varit gravid mer än halvtid, men det känns ändå overkligt när jag tänker på att jag faktiskt ska bli mamma. Inte overkligt som i "åååh det ska bli så underbart så jag kan inte fatta det", utan bara overkligt. Lite grann som när man tänker på döden. Man vet att den kommer, man har sett att andra dör, men när man försöker tänka på att en själv ska dö en dag är det jättesvårt att föreställa sig. Ungefär så overkligt känns det när jag tänker på att jag ska bli mamma. Om mindre än 20 veckor. Jag tror inte jag kommer fatta förrens ungen är ute.

(Nu menar jag inte att jämföra mitt barns födelse med döden, utan bara få er att förstå hur overkligt det känns)

Scannade in bilderna, men det blev ännu kornnigare kvalité än på pappret, som i sin tur var sämre kvalité än på skärmen hos barnmorskan, men ni kanske ser ämdå?

Idag hade vi tid hos barnmorskan. Det gick rätt bra, hon stack mig i fingret som vanligt, och jag tycker att det är jätte obehagligt och håller på att dra undan det varje gång. Rätt töntigt, för jag antar att sticket i fingret är det minsta jag egentligen kommer att få uppleva i smärtväg. =/
Så lyssnade vi på bebisens hjärtljud, det lät som det skulle. Men, när jag ställde mig på vågen fick jag lite skäll. Jag hade gått upp 9 hekto(!!) sen förra gången (för ca 10 veckor sen..). Det betyder att jag har gått halva graviditeten ungefär, och gått upp ca 1kg.  Hon frågade till och med om jag spydde efter maten, men det gör jag ju inte. Jag har aldrig spytt. Plus att jag äter massa mellanmål, och rätt stora portioner. Jag frågade hur mkt jag skulle gå upp till nästa besök som är om ca en månad, och 2 kg tyckte hon iaf. Men det är ju runt jul, så vem kan inte lägga på sig två kg då? Det gör man ju i vanliga fall! :P

Efter besöket gick jag och andreas en sväng på stan. Jag fick jätte fina mammajeans, för mina egna kan jag inte knäppa längre, och en jätte fin mammatröja. Han är så snäll så!

Funderar på om jag ska försöka scanna in en bild från ultraljudet, man ser ju faktiskt vad det föreställer..

Jaha så var ultraljudet gjort. Jag var jätte nervös innan, blev lite skrämd jag var på den där avdelningen sist. Men det gick jätte bra, trots full blåsa. Fick ett par fina bilder att ta hem, men det syntes inte lika tydligt på dom som det gjorde på skärmen där. Där såg man verkligen allt!

Aaah, vill ni veta vad de tror att det är? en flicka! =P