Jag kan inte göra vad jag vill längre. Det är väl OK. Per fyller 30 och han skulle ha 30års fest nästa lördag i norrköping. Det skulle vara middag, berättade Andreas. "jaa men vad kul!" sa jag, middag kan jag ju vara med på. Och naiv som jag var tänkte jag att det bara skulle vara middag. Senare framgår det att det var utång också.. Och genast kan inte jag följa med, ens på middagen. Hur ska jag komma hem från Norrköping helt själv?

Här kommer delen som gör att jag känner mig kluven:

Det är Andreas bulle jag har i ugnen. Halva iaf. Varför ska bara jag offra saker? Det som är mest rättvist är väl att vi båda går på middagen. Sen åker vi hem. För VÅRAT barn kan inte vara i så hög ljudnivå som det är på krogen.
Men samtidigt känner jag "varför ska båda lida?" är det inte bättre att iaf en av oss kan leva normalt än så länge?

Jag vet inte vad jag tycker helt enkelt. Jag känner att båda väger lika mycket..hmm..